adieukitty

En historialektion om hur människan förändrats under olika tidsperioder fick mig att tänka till. På forntiden var det fokus på just överlevnad och de flesta var egoistiska (hey, jag är hungrig, jag tar hellre den lilla mängd mat som finns istället för att ge bort den). När jordbruksrevolutionen slog till och folk gjorde sig bofasta fick man en uppgift och tänkte inte mer på yrkesval. Dessutom började könsrollerna uppstå.
Sedan uppstod civilisationen (eller flodkulturer) och samhällsklasser, hierarki, fattiga och rika kom med det. Man växte upp i sin samhällsklass, det gick inte att ändra på.
Numera har vi chansen att flytta oss upp på "skalan". Vi diskuterade också om detta endast är positivt. Det vi kom fram till var att det den möjligheten skapar ett jag-måste-bli-något-behov som i många fall också blir en besvikelse. Tänk att du alltid har velat bli kändis, du kan inte tänka dig något annat, du MÅSTE bli det. Som många vet så finns det inte plats för hur många sådana som helst här i världen. När du sedan inte lyckas bli det så känns det som om du misslyckats med allt. Förr fanns det inget sådant att oroa sig för. Föddes man i en skomakarfamilj så var det skomakare du skulle bli. Inget snack.


Detta gav mig samma känsla som jag fick när jag läste Fight Club och jag frågade mig själv var jag hade mina prioriteringar. Skolan eller livet ("skolan är livet, höhö")? Jag har hela tiden krävt av mig själv att bli förbaskat framgångsrik. Dock har det handlat om yrken som har hög status och som jag i många fall inte egentligen vill bli. För ärligt talat så bryr jag mig om vad folk tycker, till viss del.
Jag skulle vilja starta en musikklubb i någon cool stad i ett coolt land. Det lät lite fel först eftersom jag alltid tänkt mig ett akademiskt yrke och inte egen företagare, men det känns mer och mer rätt. Man behöver inte vara FN:s generalsekreterare eller få ett Nobelpris för att ha lyckats här på jorden.

Dock kommer jag hamna på lärarlinjen och sedan sluta på en grundskola i en håla utanför en annan håla. Gosh.

One good thing about music, when it hits, you feel no pain.
                                                                                          
                                                                                      Bob Marley

The key to immortality, is living a life which is worth remembering.

                                                                                  Bruce Lee

You know you've made it when you've been moulded in miniature plastic. But you know what children do with Barbie dolls - it is a bit scary.

                                                                                                                                                                           Cate Blanchett

Jag märker hur mycket jag faktiskt går med lurar i mina öron. Min mamma brukar klaga på att det inte går att nå mig. Jag brukar klaga för att ingen någonsin berättar något för mig, men de visar sig att de egentligen har sagt det ett antal gånger. Detta leder hur som helst till att jag tröttnar på min musik. Det känns lite sjukt att jag kan bläddra bland all min musik i min iPod och tycka att allt är tråkigt.
Jag tappar intresset ibland, har bara musiken som bakgrundsljud. Då brukar jag lämna iPoden hemma och när jag är hemma inte använda den. Då blir allt mycket roligare när jag väl börjar använda den igen.

Just nu är det mycket gammal punkrock som spelas i mina lurar. Den ger en känsla som ingen annan musik kan ge. Jag känner mig LITE coolare än vad jag egentligen är och LITE mer rebellisk än vad jag lyckas framstå vara.
Det var det som lockade mig i början av 8an, då jag började intressera mig för musiken på ett så högt plan att det blivit något som alltid cirkulerar i mitt huvud, känslan av att vara cool.

Jag har aldrig insett hur underbara Buzzcocks är. Ni vet det bandet som gjorde låten "Ever Fallen in Love (With Someone you Shouldn't)" och som sedan gjorts ett tusentals covers på den. De är precis vad jag behöver just nu.

MEN! Jag kommer antagligen vara i Franz Ferdinand-trans nästa vecka efter konserten imorgon. Jag fattar fortfarande inte att jag ska se dem, och det kommer jag inte göra förän jag står där och ser Alex och gänget entra scenen.

Syster:"Jag trodde stort ruffsigt hår tillhörde din emo-stil."
Jag:"För femtiotredjegången, jag är INTE emo! Jag ser inte ett dugg ut som en."
Syster: "Men vad är du då?"
Jag: "Att definiera är att begränsa."
Syster: "Du pratar i alla fall som en  emo."

Min syster har alltid trott att jag har emo-stil. Varför vet jag inte. Nog för att jag lutade lite åt emohållet för något år sedan, men numera ser jag inga likheter. Jag tycker inte illa om dem, som jag tycker illa om fjortisar, men jag föredrar att inte vara en. Jag tycker det är lite sorgligt med folk som tror att de är emo bara för att de klär sig i döskalle-hoodtröjor och lyssnar på MCR.

Jag minns förra året när bild- och dans-linjen bråkade med varandra (oss teaterelever lämnade de ifred, för let's face it, vi var bara freaks som inte ens gick att trycka ned). Danstjejerna var ondskefulla, detta blev ett faktum när de lyckades få vår lärare att gråta. De var klädda lagom random.
De som gick bild var till störst del sådana med emo-stil. De pratade skit om dansarna för att de var så random och bara försökte likna varandra. Men snälla rara små söta bildare, ni är EXAKT som dem. De anpassade sig exakt lika mycket till varandra. Var det någon av dem som inte såg alternativ ut innan så gjorde de det inom en kort tid.
Våga erkänn att ni faller för grupptryck ni också.

Tack och Godkväll.

Jag älskar sånt här:

Caddy: "Ja men, sådana där ankor som i Nils Holgerson."
Tina: "Gåsar är det ju! Vet du inte det? Hahaha!"
Jag: "GÄSS, Tina, Gäss!"
C och T: *garv*

Jag har varit i koma hela dagen. Jag gick väldigt långsamt till bussen hem och plågsamt långsamt hem från stationen. Har ni haft den känslan att ni egentligen vill öka farten, men är fast med en hastighet på 0,3 km/h? Det var bättre än igår i alla fall när jag bestämde mig för att make a run for 14.50 pendeln när klockan var 14.45 och jag fortfarande befann mig i franskasalen. Efter halva vägen fick jag ångest och ville lägga mig ned på marken och återfå min andning, men jag pushade på och sprang hela vägen och slängde mig in på pendeln i sista minuten. Det värsta var att jag inte andades normalt föränn kanske vid Skänninge. Det visar vilken otroligt dålig kondition jag har, men i och för sig siktar  jag på att få en astmaandning á la Darth Wader. Tina sa att hon också känner så där...fast efter några kilometer. Yesss.

På fiollektionen så övade vi inför stipendiesökningen som äger rum på måndag. Clara, Ebba och jag kom på det sämsta sättet att bemöta juryn:

Jag har spelat sen 1an. Jag har inte riktigt lärt mig namnen på strängarna än. Den här kallar jag för den tjocka och den här den smala. Föresten glömde jag den där pinnen, är den nödvändig?

Nu ska jag dra till Gab!

Min ena 21-åriga syster till sin tvilling: "Vet du vad jag vill ha? Ett dockhus!"
Tvillingen: "Ja!"
Min mamma: "Nej, men nu får ni vill ändå ta och växa upp. Dockhus och gossedjur.. När jag var i er ålder stod jag på barikaden och slogs för en bättre värld!"

Det är år 2009 och ekonomin rasar i samma hastighet som antalet wow-spelare stiger. Facebook har blivit lika stort som mobiltelefoner och det svenska språket har blivit så amerikaniserat att vi numera inte reagerar på särskrivningen på reklampelarna. McDonald's är en mötesplats och att skicka ett vanligt brev är ett minne blott.

Världen är fylld av människor med åsikter, men även med handlingsförlamade. Det är coolt  att bry sig, det är den nya trenden. Det spelar ingen som helst roll om du verkligen bryr dig om djurens rätt, huvudsaken är att du framstår som om du gör det. Det är i alla fall så det verkar fungera numera.

Ett exempel på detta är hela Obama-hysterin. Över hela världen hyllas han till höjden på grund av sina tal och värderingar, eller beror det kanske på att inte är Bush? Det känns ganska överdrivet. Jag tycker lika illa om Bush som alla andra, men jag behöver inte gilla Obama för det. På skolan röstade vi på vem vi ville skulle ta över vita huset och dess enorma trädgård. Jag valde att lägga en blank röst. Jag tyckte det var töntigt att alla hyllade Obama även fast de egentligen inte visste så mycket mer om honom än att (som jag sa) han inte är Bush. Jag är en av  dessa och därför vill jag ej ära en människa vars värderingar jag inte riktigt hunnit uppfatta. Men nu är det ju så häftigt att bry sig USAs president. Jag påstår inte att det är oviktigt, eftersom USA alltid  lyckas styra hela jorden och påverka oss alla. Jag vill bara inte att saker ska behöva bli så överdrivet.