adieukitty

Jag avskyr detta hur-mår-du-andet som jämt dyker upp så fort man sätter sig vid msn. Man är ju oftast aldrig ärlig. Det känns så ytligt och obetydelsefullt. Jag brukar svara "bra tack. själv?", för jag har ingen lust att hålla ett föredrag om hur jag känner mig för tillfället.

Oftast vet jag inte hur jag mår. Kombinerat med min bristande förmåga att kunna formulera mig talar det bara för direkt, låt mig se, fail. Detta är något jag märkte när jag idag satt med min personanalys på Holden i Catcher in the Rye, jag kan inte formulera mig. Holden är av de mest intressanta fiktiva personer jag känner till och jag känner att det finns hur mycket som helst att säga om honom. Trots detta sitter jag och snubblar på orden som bildar en mening som jag efteråt undrar om den faktiskt skulle godkännas som korrekt. (meningen innan gav mig samma fundering).
Det är därför jag är så grymt dålig på dikter. Jag får panik så fort man ska skriva dikter i skolan. Säger någon meningen "jaha, och idag ska vi skriva dikter allihopa" vill jag brista ut i ett högljutt och hjärtskärande "NEEEEJ!" och kasta mig ut ur klassrummet (helst med actionmusik i bakgrunden).

Alla dikter jag skriver blir så corny och får igång mina kräkreflexer på högvarv. Jag tycker också att svenskalärare kräver mycket av en när de ber en att skriva en dikt sådär bara på beställning. Konst ska väl komma naturligt och inte krystat?
Men numera ska väl konst också massproduceras. Titta bara på IKEAs tavlor. Dessa tavlor med blommotiv som dekorerar väggar runt om i hela världen.

Jag är en gammal moraltant. Adjö!!

En historialektion om hur människan förändrats under olika tidsperioder fick mig att tänka till. På forntiden var det fokus på just överlevnad och de flesta var egoistiska (hey, jag är hungrig, jag tar hellre den lilla mängd mat som finns istället för att ge bort den). När jordbruksrevolutionen slog till och folk gjorde sig bofasta fick man en uppgift och tänkte inte mer på yrkesval. Dessutom började könsrollerna uppstå.
Sedan uppstod civilisationen (eller flodkulturer) och samhällsklasser, hierarki, fattiga och rika kom med det. Man växte upp i sin samhällsklass, det gick inte att ändra på.
Numera har vi chansen att flytta oss upp på "skalan". Vi diskuterade också om detta endast är positivt. Det vi kom fram till var att det den möjligheten skapar ett jag-måste-bli-något-behov som i många fall också blir en besvikelse. Tänk att du alltid har velat bli kändis, du kan inte tänka dig något annat, du MÅSTE bli det. Som många vet så finns det inte plats för hur många sådana som helst här i världen. När du sedan inte lyckas bli det så känns det som om du misslyckats med allt. Förr fanns det inget sådant att oroa sig för. Föddes man i en skomakarfamilj så var det skomakare du skulle bli. Inget snack.


Detta gav mig samma känsla som jag fick när jag läste Fight Club och jag frågade mig själv var jag hade mina prioriteringar. Skolan eller livet ("skolan är livet, höhö")? Jag har hela tiden krävt av mig själv att bli förbaskat framgångsrik. Dock har det handlat om yrken som har hög status och som jag i många fall inte egentligen vill bli. För ärligt talat så bryr jag mig om vad folk tycker, till viss del.
Jag skulle vilja starta en musikklubb i någon cool stad i ett coolt land. Det lät lite fel först eftersom jag alltid tänkt mig ett akademiskt yrke och inte egen företagare, men det känns mer och mer rätt. Man behöver inte vara FN:s generalsekreterare eller få ett Nobelpris för att ha lyckats här på jorden.

Dock kommer jag hamna på lärarlinjen och sedan sluta på en grundskola i en håla utanför en annan håla. Gosh.

Syster:"Jag trodde stort ruffsigt hår tillhörde din emo-stil."
Jag:"För femtiotredjegången, jag är INTE emo! Jag ser inte ett dugg ut som en."
Syster: "Men vad är du då?"
Jag: "Att definiera är att begränsa."
Syster: "Du pratar i alla fall som en  emo."

Min syster har alltid trott att jag har emo-stil. Varför vet jag inte. Nog för att jag lutade lite åt emohållet för något år sedan, men numera ser jag inga likheter. Jag tycker inte illa om dem, som jag tycker illa om fjortisar, men jag föredrar att inte vara en. Jag tycker det är lite sorgligt med folk som tror att de är emo bara för att de klär sig i döskalle-hoodtröjor och lyssnar på MCR.

Jag minns förra året när bild- och dans-linjen bråkade med varandra (oss teaterelever lämnade de ifred, för let's face it, vi var bara freaks som inte ens gick att trycka ned). Danstjejerna var ondskefulla, detta blev ett faktum när de lyckades få vår lärare att gråta. De var klädda lagom random.
De som gick bild var till störst del sådana med emo-stil. De pratade skit om dansarna för att de var så random och bara försökte likna varandra. Men snälla rara små söta bildare, ni är EXAKT som dem. De anpassade sig exakt lika mycket till varandra. Var det någon av dem som inte såg alternativ ut innan så gjorde de det inom en kort tid.
Våga erkänn att ni faller för grupptryck ni också.

Tack och Godkväll.

Jag ska försöka börja blogga igen. Mitt första försök gick ganska dåligt eftersom jag.. inte skrev några inlägg.
Känslan av att det kommer upprepa sig är ganska starkt. Efter jullovet kommer jag vara för upptagen med skolan och inte orka sätta mig vid datorn.

Jag avskyr lov. Den vanligaste reaktionen jag får av folk när jag säger så är att jag är dum i huvudet. Och jag håller med. Jag är inte korkad, men väldigt störd. Vissa ser det som charmigt, men jag vet inte längre. Jag tänker för mycket till exempel. Det är tveksamt om det är bra för mig att sitta en hel dag (som idag), lyssna på Yann Tiersen och göra ett collage med temat "Meningen med livet". Jag kom på att meningen med livet borde vara att göra världen vackrare.
Att göra världen en vackrare plats behöver ju förstås inte handla om att dekorera den med vackra ting, men det förstår ni.

Saker som gör min värld vackrare är t ex:
- De jag älskar och tycker om. De ger mig livsglädje och mening.

- Musik. Betraktar du världen med musik i öronen så blir allt intressantare och finare. Okej, det finns musik som skapar ångest, men ångest är också en del av livet och det behövs ett soundtrack till alla delar av livet. Dessutom kan en som gillar heavy metal tycka att en metallåt ger livsglädje till honom/henne, men jag kanske däremot skulle klassa den som en ångestlåt.

- Skolan. Vad skulle man göra utan skolan? Jag är en sådan där människa utan ro i kroppen som vill vara sysselsatt största delen av min tid. Dessutom gör det mig glad att få träffa min klass, som är helt underbar! Jag kan ha haft en dålig morgon, men sen möter Nilla mig vid stationen och vi kan inte låta bli att hoppa hela vägen till FU! Min skola kan se ut som en fridfull liten byggnad med sansade elever, men kliver du innanför porten så upptäcker du psykhemmet. Skulle vi ha burit skoluniform skulle det definitivt varit en tvångströja. Det skulle verkligen behövas under franskalektionerna då vi ofta beter oss som hon i The Grudge.

- Att göra världen vackrare för andra. Små saker som att liva upp Tina och Caddys måndagmorgon innan tyskalektionen med att dansa och sjunga med  till "I Feel Good" piggar upp en själv mycket.
Folk har kallat mig för ett "lyckopiller", vilket är oerhört kul att höra:)
                                           Lojs: Du och Nemo är verkligen mina lyckopiller. Man kan inte vara sur med er.
                                           Jag: När du säger "du" menar du väl mig och inte Oscar?
                                           Lojs: Jadå.
                                           Oscar: Bah. Jag är också ett lyckopiller och dessutom är jag receptfri..

- Bilder, böcker och dikter. Jag tycker det är kul att skapa saker. Gör jag ett collage, skriver en text eller en melodi hoppas jag bidra till en vackrare värld. Blir den inte vackrare för någon annan blir den i alla fall vackrare för mig. Det är lika betydelsefullt.

Detta inlägg var flummigt, men jag hoppas ni förstår åtminstone lite av den goja jag just skrivit ned :D